Fick nyss ett härligt lyckrus som gick igenom kroppen..
Kom på att om ett par timmar sitter jag på ett vackert ställe, tillsammans med familj och massa vänner och firar midsommar i dagarna 3. Och inte nog med det.. jobbveckan som kommer blir väldigt roligt då det är på annan ort, tillsammans med kollegor jag bara träffar ett par gånger om året.
När jag kommer hem jobbar jag bara EN dag till och sen är det fanimej SEMESTER!! Underbart!
Godmorgon alla mina fina läsare =) Såg att hela 25 st hade hittat in till min nybörjarblogg. Dag 2!!! Roligt och spännande och jag hoppas att jag kan hålla bloggen tillräckligt uppdaterad och intressant för att ni ska fortsätta titta in.
Visst är det härligt med människor som vågar prova och tar tag i möjligheter som ges. Men ibland önskar jag att de hade lite verklighetsuppfattning...
Nu ser jag fram emot midsommar. Eftermiddagen får vikas åt handling och packning. Vi ska fira midsommar precis som vanligt. Med 6 st familjer på en camping, med sill och nubbe, lek och härligt umgänge. Vi har firat tillsammans hela livet känns det som, nu är våra ungar stora men de flesta väljer att följa med ändå, helt frivilligt =) så det känns som om vi lyckats skapa härliga traditioner och underbara minnen från våra år tillsammans.
Hur ska ni fira midsommar?
Nu vill jag bjuda Er på lite bra musik.. Detta är en artist som jag hittade för många år sedan, och hela första skivan är kanonbra, det är min "må bra" skiva. De nyare skivorna är också kanonbra.
Artisten heter Gavin DeGraw, första skivan heter Chariot. När jag skulle leta fram en länk till Er kunde jag inte välja ut en bästa låt.. Alla är underbara så jag rekommenderar er att lyssna på ett par till. Favoriter är Follow through, Just friends och Chariot. Lyssna och njut!
Härligt! Det ger en bra känska trots jobb inomhus hela långa dagen..
Det finns otroligt mycket som gör mig glad, jag försöker ta vara på livet och se guldkanterna i vardagen, stannar upp och tittar på knopparna, vänder näsan mot solen när den lyser och njuter, tänker på mina barn och ser allt de är så bra på, och det finns hur mycket som helst att vara stolt över där.
Det är inte lika mycket som irriterar mig,, men det finns några saker.
En av dessa är osynliga föräldrar, jag har i många år varit ledare inom ungdomsidrott.. oerhört givande har det varit, haft samma flickor från de var 9 år tills de var 16 år.. och en del föräldrar har man fasiken inte sett röken av. Vart är dom? Visst de kanske inte är intresserade av den sporten, MEN de borde ju vara intresserade av sitt barn som utövar sporten, de kanske jobbar, visst men fasen inte varje gång de är match..
Ja jag fattar inte hur de kan vara så osynliga och enligt mig ointresserade av sina barn.
Hur som helst är tiden som ledare något som gett mig hur mycket som helst, trots alla timmar man lagt ner av sin fritid för andras barn, trots att vissa föräldrar bara har sett sitt barn och klagar för att det inte passar den fröken. Jag har 2 barn och 25 bonustonåringar.
Måste ta upp ett ämne som jag funderar på nu. Det kan säkert ses som om jag kastar sten i glashus när jag ger mig på en kategori av människor som jag själv tillhör... Nämligen rökare.
Jag är själv rökare, har varit i många många år, höll upp med rökningen i hela 5 år innan jag, dumt nog, började igen..
Men de jag inte förstår mig på är ett par personer i min närhet, de är storrökare och de säger att de aldrig kommer sluta, men de mår så jäkla dåligt av rökningen.
Båda, medelålders kvinnor, har stora problem med magen. Läkarna säger varje gång de söker för sina stora problem att de ska sluta röka, googlar man på problemen så står det alltid som den första lösningen att just sluta röka.. och de försöker inte ens sluta.
Visst, rökning är ett starkt beroende... men är det någon gång man ska ta upp kampen så är det ju när man mår så dåligt av rökningen så det påverkar hela ens liv väldigt negativt.. Eller?! De tappar otroligt mycket livskvalitet, en av dem är också ofta sjukskriven från jobbet på grund av sina besvär.
Det gör mig faktiskt ganska provocerad... Rätt eller fel? Tala gärna om det för mig.
Nu till en fundering jag har. Jag brukar läsa på lite olika forum om olika ämnen och på ett par forum spårar diskussionerna ofta ur totalt. Och ofta är det samma människor som är inblandade i "bråken". Vad är det som gör att det är så lätt att hugga, såga, såra, och hävda sin rätt att uttrycka precis vad man tycker och känner även fast motpart säger att det inte är okej. Är det konstigt att det ser ut som det gör på våra gator och skolor när vuxna människor som samlas på ett föräldrarforum inte kan hålla sig till sansade, nyanserade diskussioner.
Och detta att bara för att någon gjort/sagt något dumt så är det okej för mig att hoppa på dig. Om vuxna beter sig så, hur ska barn och ungdomar lära sig? Är det någon som lär ut den gyllene regeln idag; Allt som jag vill att du ska göra för mig det ska jag också göra för dig.
Det står ofta att mobbing är ett problem i skolor, på nätet och på arbetsplatser.. är det konstigt att barnen inte förstår hur man ska behandla varann när det bedrivs riksmobbning mot exempelvis Carola?
Alltså! Vad häftigt med det allra första inlägget i den allra första bloggen. Vad vill jag med min blogg då? Jag är en helt vanlig tjej? kvinna? på 45 år. Gift med ungdomskärleken som jag träffade för 27 år sedan, har 2 barn. 16 och 20 år.. Men jag vet inte alltid vem jag är! Kanske jag kan komma på det genom att skriva om mitt liv och mina funderingar.
Alltså.. jag borde vara världens lyckligaste människa, och de flesta känner mig nog som en lycklig, rolig, verbal, omtänksam människa, men.. ja varför kommer det men där?
Jag lever ett gott liv, många goda vänner, underbara barn, bra jobb, lagom med pengar, fin villa och en make att dela allt med. Ja, det ska bli spännande att skriva om mitt liv, dela med mig av händelser och förhoppningsvis få feedback från några läsare.
Gift 45-åring med 2 tonårsdöttrar, vill lufta och vädra mina tankar och åsikter. Och åsikter har jag gott om. Välkomna hit, hoppas ni hittar något läsvärt.
